Bilvraken i skogen


🇾đŸ‡Ș Bilarna stĂ„r parkerade pĂ„ bĂ„da sidor om den lilla grusvĂ€gen. I början Ă€r det nĂ„g-ra enstaka bilar, men ju lĂ€ngre man rör sig lĂ€ngs den lilla vĂ€gen, desto tĂ€tare stĂ„r de och efter ytterligare ett litet stycke ocksĂ„ i dubbla rader. För ett ögonblick fĂ„r jag tillbaka kĂ€nslan frĂ„n barndomens somrar nĂ€r jag cyklade lĂ€ngs grusvĂ€gen ned mot badplatsen vid den lilla sjön. VĂ€gen kantades dĂ€r, precis som hĂ€r, av parkerade bilar. Men de hĂ€r bilarna har parkerats för mycket lĂ€nge sedan och det finns ingen badplats i nĂ€rheten. Bilarnas Ă€gare har lĂ€mnat dem för att aldrig mer komma tillbaka. Ingen av bilarna kommer nĂ„gonsin att lĂ€mna platsen av egen kraft.
Man kan leka med tanken att de, övergivna av sina Ă€gare och lĂ€mnade Ă„t sitt öde, i början upprĂ€tthöll nĂ„got av sin forna glans. Flera hade fortfarande lacken kvar och kunde pĂ„ sĂ„ sĂ€tt hĂ„lla distans till den omgivande naturen. Ju lĂ€ngre tiden har gĂ„tt, desto mer lika omgivningen har de blivit och distansen till naturen allt svĂ„rare att upprĂ€tthĂ„lla. En gĂ„ng kommer det inte lĂ€ngre att vara möjligt att se att det har stĂ„tt bilar hĂ€r. Den, frĂ„n tillverkningen, ansamlade energin i metaller och annat material har drivit processer i den riktning som naturliga processer gĂ„r; frĂ„n ordning till kaos. Entropin, oordningen, ökar. Än sĂ„ lĂ€nge har bilarna inte nĂ„tt den fullstĂ€ndiga upplösningen utan kan beskĂ„das i en sorts bedagad skönhet. Men riktningen Ă€r entydig. De kommer att falla sönder och spridas. Först i den nĂ€ra omgivningen, sedan allt lĂ€ngre bort och i allt mindre bestĂ„ndsdelar. Termodynamiken Ă€r obeveklig och motstĂ„nd Ă€r fĂ„fĂ€ngt.
Klicka pÄ bilden för att se den i större format.
🇬🇧 Cars are parked on both sides of the small gravel road. First just a few, but the number increases as you move along the small road. For a brief moment I remember my childhood summers when I rode my bicycle along a gravel road heading for a small lake. In those days the road was lined with parked cars waiting for their owners to return. The cars that lines the present road were parked long ago. Their owners have parked and left never to return.
You can play with the idea that the cars, abandoned by their owners and left to their fate, initially maintained some of their former glory. Many of them still bearing their original colours and thus capable of maintain a distance to the surrounding nature. One day, it will no longer be possible to recognise that this once was a place for abandoned cars. The energy accumulated in the metal and other materials dictate the direction of the process; from order to chaos. The laws of thermodynamics rule. Entropy, the disorder, increases. For some time the cars can still be viewed in their decaying beauty. But their future is certain. They will fall apart and spread. Resistance is futile.
Click on the picture for a larger version.

Published by

Tom Gagner Photographer

Freelance Photographer

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s