Bilvraken i skogen

🇸🇪 Bilarna står parkerade på båda sidor om den lilla grusvägen. I början är det några enstaka bilar, men ju längre man rör sig längs den lilla vägen, desto tätare står de och efter ytterligare ett litet stycke också i dubbla rader. För ett ögonblick får jag tillbaka känslan från barndomens somrar när jag cyklade längs grusvägen ned mot badplatsen vid den lilla sjön. Vägen kantades där, precis som här, av parkerade bilar. Men de här bilarna har parkerats för mycket länge sedan och det finns ingen badplats i närheten. Bilarnas ägare har lämnat dem för att aldrig mer komma tillbaka. Ingen av bilarna kommer någonsin att lämna platsen av egen kraft.
Man kan leka med tanken att de, övergivna av sina ägare och lämnade åt sitt öde, i början upprätthöll något av sin forna glans. Flera hade fortfarande lacken kvar och kunde på så sätt hålla distans till den omgivande naturen. Ju längre tiden har gått, desto mer lika omgivningen har de blivit och distansen till naturen allt svårare att upprätthålla. En gång kommer det inte längre att vara möjligt att se att det har stått bilar här. Den, från tillverkningen, ansamlade energin i metaller och annat material har drivit processer i den riktning som naturliga processer går; från ordning till kaos. Entropin, oordningen, ökar. Än så länge har bilarna inte nått den fullständiga upplösningen utan kan beskådas i en sorts bedagad skönhet. Men riktningen är entydig. De kommer att falla sönder och spridas. Först i den nära omgivningen, sedan allt längre bort och i allt mindre beståndsdelar. Termodynamiken är obeveklig och motstånd är fåfängt.
Klicka på bilden för att se den i större format.
🇬🇧 Cars are parked on both sides of the small gravel road. First just a few, but the number increases as you move along the small road. For a brief moment I remember my childhood summers when I rode my bicycle along a gravel road heading for a small lake. In those days the road was lined with parked cars waiting for their owners to return. The cars that lines the present road were parked long ago. Their owners have parked and left never to return.
You can play with the idea that the cars, abandoned by their owners and left to their fate, initially maintained some of their former glory. Many of them still bearing their original colours and thus capable of maintain a distance to the surrounding nature. One day, it will no longer be possible to recognise that this once was a place for abandoned cars. The energy accumulated in the metal and other materials dictate the direction of the process; from order to chaos. The laws of thermodynamics rule. Entropy, the disorder, increases. For some time the cars can still be viewed in their decaying beauty. But their future is certain. They will fall apart and spread. Resistance is futile.
Click on the picture for a larger version.